En mil - check!
Milen är avklarad. Ungefär såhär gick det till:
I fredags gick jag säkert en mil eller mer, sen drack jag ett glas vin, såg på Orup på Gröna Lund och drack en öl innan jag kom hem och somnade klockan halv tre på morgonen. I lördags gick jag upp, åt frukost, åkte till stan och mötte Madde, åt lunch, väntade ut ett brandlarm, köpte en träningsjacka, gick en bit längs banan för att kolla in värsta backen, gick ännu längre, åkte ut till Djurgården, tog en paus i Rosendals trädgård, köpte mat, åkte hem, åt mat, vilade en timme, bytte om och åkte för att återigen möta Madde, denna gång för att faktiskt springa den där milen.
Uppladdningen var kanske inte helt hundra, det kunde jag erkänna redan då, men vad tusan.
Vi höll ihop till det var dags att ställa sig i startfållan (vi stod i olika eftersom Madde faktiskt kan springa). Sen dröjde det evigheter innan starten gick. Jag hann tro flera gånger att det var vår grupp som startade innan vi faktiskt gjorde det. När vi väl startade behövde jag gå på toa och var snustorr i hela munnen. Sprang över startlinjen och ville bara ge upp. Femtio meter senare tänkte jag "om jag går redan nu (vilket ser aslarvigt ut), då kommer jag aldrig komma i mål". Sen gick det lite lätt utför och jag intalade mig själv att en kilometer skulle jag i alla fall klara. Så kom den där första kilometermarkeringen. Sen kom den andra och vid den tredje väntade vätskekontroll (efter typ en kilometer på kullersten, inte helt okej underlag att springa på). Nåväl. Vätskan gav håll och inte alls nya krafter. Sprang förbi fjärde kilometern och insåg att snart kommer den där femte som är det längsta jag någonsin sprungit (i alla fall sen jag slutade spela handboll, på den tiden sprangs det endel), sen är det bara resten kvar. Börjar springa uppför den tuffaste backen, springer hela vägen upp, är skitglad och nöjd med mig själv, inser att backen fortsätter, att vi har missat halva backen när vi har kollat in banan. Springer tills det tar stopp, alla andra går upp och det mycket folk i banan. Tar mig upp till toppen och börjar springa nedför. Där väntar även markeringen för fem kilometer.
Nu är det snart dags att ta sig upp till Fjällgatan och utsikten vi tidigare under dagen har beundrat. Först lite kringelkrokar bara på andra vägar. Jobbig backe även upp till Fjällgatan men jag tänker att för varje meter jag springer kommer jag fortare i mål. Dessutom inser jag att de flesta andra går så ju länge jag springer är jag bättre än dem. Kommer upp och snart går det nedför igen. Sex kilometer nu. Där framme väntar nytt vatten. Dricker lite mest för att inte bli torr i munnen. Fortsätter framåt på gator som aldrig tar slut. Tror mig hela tiden veta vart jag är, tills jag springer runt hörnet och inser att DÅ befinner jag mig där jag trodde att jag nyss var. Någonstans här är även sjunde kilometern avklarad och snart också åttan. Vägen mellan åttonde och nionde kilometern måste dock ha varit mycket lång (förstår orimligheten i detta resonemang). Springer upp till och förbi Mosebacke innan det går utför igen. Sista kilometern nu, herregud, jag klarar ju det här! Springer runt hörnet in på Mariatorget, nu är det inte långt kvar. Fylls med energi när jag svänger ut på Hornsgatan (som jag senare refererar till som Götgatan, måste ha varit lite trött). Ser målet därframme och tar i allt jag har hela vägen fram.
Sen är det slut. Helt plötsligt tar bara allting slut. Mantrat i huvudet har hela vägen varit "jag kommer vara så jävla nöjd med mig själv när jag har gjort det här, jag kommer sitta hemma, äta några godisar och bara vara så fruktansvärt nöjd". Under loppets andra hälft tänkte jag även "först var jag på spinning i tre timmar trots att jag bara testat en enda timme innan, nu har jag sprungit en mil trots att jag inte sprungit en kilometer på flera år, vad ska nästa grej bli?".
Det är precis det som jag sitter och funderar på här i natten: vad ska nästa grej bli. Jag vill ha en ny grej att satsa på. Tänkte någon kortare form av Vasalopp i vinter. Har inte åkt skidor sen jag var jätteliten och kommer ihåg att jag hatade det och att jag ramlade hela tiden. Det vore alltså en utamning. En utmaning också att köpa ett par skidor och se till så att det kommer mycket snö i vinter så att man kan öva. Men herregud vad sugen jag är!
I fredags gick jag säkert en mil eller mer, sen drack jag ett glas vin, såg på Orup på Gröna Lund och drack en öl innan jag kom hem och somnade klockan halv tre på morgonen. I lördags gick jag upp, åt frukost, åkte till stan och mötte Madde, åt lunch, väntade ut ett brandlarm, köpte en träningsjacka, gick en bit längs banan för att kolla in värsta backen, gick ännu längre, åkte ut till Djurgården, tog en paus i Rosendals trädgård, köpte mat, åkte hem, åt mat, vilade en timme, bytte om och åkte för att återigen möta Madde, denna gång för att faktiskt springa den där milen.
Uppladdningen var kanske inte helt hundra, det kunde jag erkänna redan då, men vad tusan.
Vi höll ihop till det var dags att ställa sig i startfållan (vi stod i olika eftersom Madde faktiskt kan springa). Sen dröjde det evigheter innan starten gick. Jag hann tro flera gånger att det var vår grupp som startade innan vi faktiskt gjorde det. När vi väl startade behövde jag gå på toa och var snustorr i hela munnen. Sprang över startlinjen och ville bara ge upp. Femtio meter senare tänkte jag "om jag går redan nu (vilket ser aslarvigt ut), då kommer jag aldrig komma i mål". Sen gick det lite lätt utför och jag intalade mig själv att en kilometer skulle jag i alla fall klara. Så kom den där första kilometermarkeringen. Sen kom den andra och vid den tredje väntade vätskekontroll (efter typ en kilometer på kullersten, inte helt okej underlag att springa på). Nåväl. Vätskan gav håll och inte alls nya krafter. Sprang förbi fjärde kilometern och insåg att snart kommer den där femte som är det längsta jag någonsin sprungit (i alla fall sen jag slutade spela handboll, på den tiden sprangs det endel), sen är det bara resten kvar. Börjar springa uppför den tuffaste backen, springer hela vägen upp, är skitglad och nöjd med mig själv, inser att backen fortsätter, att vi har missat halva backen när vi har kollat in banan. Springer tills det tar stopp, alla andra går upp och det mycket folk i banan. Tar mig upp till toppen och börjar springa nedför. Där väntar även markeringen för fem kilometer.
Nu är det snart dags att ta sig upp till Fjällgatan och utsikten vi tidigare under dagen har beundrat. Först lite kringelkrokar bara på andra vägar. Jobbig backe även upp till Fjällgatan men jag tänker att för varje meter jag springer kommer jag fortare i mål. Dessutom inser jag att de flesta andra går så ju länge jag springer är jag bättre än dem. Kommer upp och snart går det nedför igen. Sex kilometer nu. Där framme väntar nytt vatten. Dricker lite mest för att inte bli torr i munnen. Fortsätter framåt på gator som aldrig tar slut. Tror mig hela tiden veta vart jag är, tills jag springer runt hörnet och inser att DÅ befinner jag mig där jag trodde att jag nyss var. Någonstans här är även sjunde kilometern avklarad och snart också åttan. Vägen mellan åttonde och nionde kilometern måste dock ha varit mycket lång (förstår orimligheten i detta resonemang). Springer upp till och förbi Mosebacke innan det går utför igen. Sista kilometern nu, herregud, jag klarar ju det här! Springer runt hörnet in på Mariatorget, nu är det inte långt kvar. Fylls med energi när jag svänger ut på Hornsgatan (som jag senare refererar till som Götgatan, måste ha varit lite trött). Ser målet därframme och tar i allt jag har hela vägen fram.
Sen är det slut. Helt plötsligt tar bara allting slut. Mantrat i huvudet har hela vägen varit "jag kommer vara så jävla nöjd med mig själv när jag har gjort det här, jag kommer sitta hemma, äta några godisar och bara vara så fruktansvärt nöjd". Under loppets andra hälft tänkte jag även "först var jag på spinning i tre timmar trots att jag bara testat en enda timme innan, nu har jag sprungit en mil trots att jag inte sprungit en kilometer på flera år, vad ska nästa grej bli?".
Det är precis det som jag sitter och funderar på här i natten: vad ska nästa grej bli. Jag vill ha en ny grej att satsa på. Tänkte någon kortare form av Vasalopp i vinter. Har inte åkt skidor sen jag var jätteliten och kommer ihåg att jag hatade det och att jag ramlade hela tiden. Det vore alltså en utamning. En utmaning också att köpa ett par skidor och se till så att det kommer mycket snö i vinter så att man kan öva. Men herregud vad sugen jag är!
