München, no limit.
Just go on. There are still so many things that I would like to do.
München, såhär var det:
Jag har aldrig svårt att vakna och att vakna pigg när jag vet att jag måste iväg och göra något. Eller när jag vill göra något. Så det var inte alls speciellt jobbigt när klockan ringde vid 6-tiden i fredags, det var bara att gilla läget och hoppa upp ur sängen. På väg till tåget gick jag och Dave dock och beklagade oss över den tidiga timmen och undrade vad tusan alla människor gjorde uppe redan. Jag hamnade med bara fransktalande personer på tåget (nästan alla som var med var i och för sig fransktalande) så jag lyssnade på musik hela vägen och lät dem hållas. Sov, sov, och sov lite till. Framme i München efter tre timmar gick vi till Wombat, vårt hostel. Det låg kanske 100 meter från Hauptbahnhof (centralstationen på svenska). Vi lämnade våra saker och tåg en spårvagn till "Deutsches Museum". Det är världens största teknik- och naturvetenskapsmuseum. Det var så mycket att se. Och vi var så många. Jag tappade bort resten. Eller gå gick jag medvetet åt andra hållet för de ville inte se det jag ville se. Men det var skönt. Jag fick gå i min egna takt, vilket betydde att jag satte igång min jetmotor och skyndade mig igenom museumet. Jag hann se det mesta. Inte ingående men ändå kolla vad som fanns. När det var en halvtimme kvar tills vi skulle åka tog jag mina sista krafter och skulle kolla in gruvan och gruvarbetet. Ner med mig själv i källaren. Två minuter senare "var det allt?". Nej, det var det inte. Det tog mig säkert 20 minuter att gå genom hela gruvan. Det gick uppför och nedför, det var mörka gångar hit och stora ljusa rum dit. Det var mycket folk, det var helt öde. Jag följde skyltarna mot utgången och hittade till slut ut, puh.
Efter museumet delade vi upp oss. Några åkte till Dachau (ett koncentrationsläger), vi andra åkte till Allianz Arena. Stor fotbollsarena som rymmer 69 000 åskådare. Hemma-arena för FC Bayern München och TSV 1860 München. Gilles var helt i extas. Vi andra imponerades av storleken och Fred undrade "får man ta på spelarna också på den guidade turen?". Vi gick alltså en guidad tur. Vi var högst upp (oh höööögt). Vi var i sponsor-loungen. Vi var i omklädningsrummet. Vi var i mixed-zone. Vi satt på läktaren nästan precis bredvid planen (en biljett där under gårdagens sista match för tyska mästare Bayern München hade jag inte tackat nej till). Vi såg det mesta faktiskt. Det var spännande. Vår guide kommenterade gång på gång att när 1860 spelar så byter de ut alla färger och sponsorer och allt, ett väldans jobb. Sen tog vi tunnelbanan tillbaka till vårt hostel.
Jag hade nya skor (förr i tiden gick sånt bra, nuförtiden får jag skavsår). Mina fötter var mörbultade och på rummet väntade ett till par nya skor så jag gick ned till ett apotek och köpte plåster, både vanliga och Compeed. Alla tjatar jämt om hur bra det är med Compeed. Det är inte min mening efter att ha testat. Tillbaka på vårt rum bytte vi om och sminkade på partyfacet och sen hade vi tid för lite dricka i baren (happy hour, en öl 1 euro). Jag och Diane hittade dock till hängmattorna och alla andra sköna saker som man kunde ligga och sova på så vi vilade lite. Jag lyssnade på min nya musik och var glad. Sen envisades alla med att påstå att jag hade sovit. Okej, jag kanske slumrade till lite. Det gick bra med mina nya skor och en massa plåster. Vi vandra genom staden till Hofbräuhaus där vi åt middag och drack öl. Det är en jättegammal ölstuga. Och ett gammalt bryggeri, men bryggeriet är nuförtiden placerat någon annanstans. Det var en väldigt festlig stämning där. Vi hamnade i ett rum med en massa olika folk. Bland annat asiater och ett gäng unga killar som drack öl efter öl. Servitören pratade dålig tyska men kunde franska och blev helt i extas när han hörde att jag kom från Sverige. Först sa han något på svenska, så jag trodde att han kunde svenska. Sen gick han över till engelska och berättade om hur någon han kände, en släkting eller så, hade bott i Sverige i ett halvår kanske. Jag förstod inte hela grejen, han var inte så bra på att berätta historier. Vi åt mat. bayersk mat, inte det godaste jag har ätit, men det var okej. Så drack vi öl. Sen gick vi en våning upp och tittade in i "festsalen". Där var det proppfullt med folk som skrålade och skålade och på en scen längst in satt fyra män (tror jag) och spelade musik från Bayern. Det såg väldigt roligt ut.
Vi stegade dock över gatan och satte oss på Hard Rock Café. Drack drinkar, vin och öl och skrattade och lyssnade på bra musik. Senare begav vi oss tillbaka till Wombat. Där dracks det lite mer i baren innan vi var några stycken som hoppade in i en taxi och åkte till discofabriken (det hette något med Ostfabrik och det fanns många discon samlade på samma plats, men jag har glömt bort namnet nu). Shptime, Nathan, Dave, Erika, Vanessa och jag dansade sen hela natten. Det spelades bra musik och vi hade så himla skoj. Vid fem-tiden tog vi en taxi tillbaka in mot city. Vi bad chauffören stanna på ett nattöppet Burger King nära centralstationen. Sen gick de flesta hem förutom jag och Shptime. Vi skulle stanna uppe hela natten tyckte vi eftersom vi bara skulle må sämre om vi sov två timmar. Vi satte oss ned och åt och först kom det tre trevliga killar som inte alls trodde att jag kom från Sverige. Den ena hade jobbat i Sverige. Vi satt där och jag försökte prata engelska. Det är skitsvårt vill jag lova. Inte för att jag inte kan prata engelska utan för att alla ord som jag vill säga kommer ut på tyska istället. Ibland kan jag inte ens komma på det svenska ordet. En av dem blev till slut sur för något. Jag har ingen aning om varför men han blev skitarg och otrevliga så hans kompisar tog med honom och så gick det. Då kom en ny kille och slängde sig i soffan i närheten. Han var också jättetrevlig. Vi berättade att vi var i München över helgen bara och att vi egentligen går på en språkskola i Lindau. "Va? Går du på en språkskola? Det tror jag inte på. Du pratar ju helt grym tyska. Okej, man hör att du har en accent men du pratar hur bra som helst". Vi satt och diskuterade livet ett tag. Om att man ska ha roligt tror jag. Sen skulle vi gå hemåt för klockan började bli 6. Vi kom ut och jag trodde att jag visste var jag var och åt vilket håll vi skulle. Shptime sa dock att vi skulle åt andra hållet. Vi frågade en trevlig kvinna som väntade på spårvagnen. Hon pekade åt det hållet som Shptime sagt. Det visade sig att det var det rätta hållet. Senare kom vi till den plats där jag trodde att vi var. Jag skyller på att jag inte hade några glasögon ("Helene, var är dina glasögon egentligen??". Jag lämnade dem hemma, det är roligare att dansa utan dem). Vi kom hem och hämtade lakan i receptionen. Sen fick jag sova i de andras rum för jag ville inte väcka dem i mitt rum. Klockan åtta gick vi upp efter 1 ½ timmes sömn. Jag var nog fortfarande full. Gick hem till mitt rum. De hade lämnat något i dörren under natten så att jag skulle komma in, så snälla dem är. Dock hade det kommit in en full kille som trodde att han bodde där så den hade ändå försvunnit. Åt frukost gjorde vi sen duschade jag och fick en glasbit i foten. Plåstrade om mina ännu mer sargade fötter. Packade väskorna och så var det nya äventyr som väntade.
Jag vet inte om det var alkoholen eller det att jag var trött men huvudet snurrade och kroppen skakade. Äsch, man lever bara en gång. Skitsamma. Jag kunde ju sova senare. Alla utom Diane och Fred (som åkte till ett konstmuseum, Pinakotek) åkte ut till Olympia-parken. Vi åkte upp i tornet. Fort gick det och högt var det. Utsikten var dock inte dålig. Jag såg på utsikten sen satte jag mig på en bänk. Jag hade fått en blåsa på tån och ville inte stå upp mer än nödvändigt eftersom jag var lite sliten. Sen gick vi ut och såg på utsikten utifrån. Det var härligt. Lite frisk luft och så såg man bättre utan glasrutorna. Vi åkte ned igen och började vandra mot BMW-museumet. Alla sprang runt och tyckte att bilarna var jättehäftiga och skitcoola. Det fotades hit och dit. (Några asiatiska turister la sig på golvet och fotade bildäcken med sina superkameror, öhh??). Jag är verkligen inte ett dugg intresserad av bilar, jag tyckte att alla såg likadana ut, vilket dem ju inte gjorde det vet jag också. Jag gick ett varv sen gick jag ut och la mig på gräset med Julianne och Jonathan.
Vi åkte tillbaka till stan och mina fötter strejkade. Först gick vi hela gatan åt ena hållet (det var en sjukt lång gata och det var fullt med folk överallt). Sen gick vi gatan åt andra hållet. Till slut enades vi om att äta på McDonalds. Vi köpte mat och satte oss sedan utanför på en stor blomkruka och åt oss mätta. Sen skulle vi shoppa. Jag och Nathan kom ifrån resten av gruppen när jag stannade och köpte flipflops (så att jag skulle kunna gå idag). Sen ville han köpa cd-skivor och jag ville gå till H&M. Vi bestämde att han skulle komma senare till det första H&M:et. Gud vad många det fanns, nästan fler än i Stockholm. På H&M träffade jag de andra. Fast de hade redan sett allt så jag gick och kollade själv. Plockade på mig lite kläder som jag trodde skulle passa och tänkte att jag kan ju åka till Friedrichshafen om det inte passar. Köpte kläderna och började vandra hemåt mot Wombat. Det tog sin lilla tid eftersom varje steg var ytterst plågsamt. Det var inte bara skavsåren och blåsan som gjorde ont utan fötterna var helt slut efter två dagars konstans vandrande. Jag kom tillbaka och la mig i en soffa i receptionen. Sen droppade resten in och vi hämtade våra väskor och gick mot tåget. På tåget var det bara sova som gällde. Vi satte alla på musik och somnade.
Hemma åt jag lite mat. Sen satt vi i köket ett tag innan jag tänkte att jag kunde lägga mig i en soffa innan tårtkalaset. Sofforna var dock upptagna men jag kom på att vi har ju fler i tv-rummet. Såg någon film med Jennifer Aniston. Men jag såg bara lite för sen var det tårtkalas. Det var nämligen 17 maj igår. Norges nationaldag. Thea hade bakat tårta. Jag somnade i soffan medan de andra pratade. Efter elva skingrades alla. Några gick och la sig, andra gick ut. Jag kom upp till mitt rum, sopade ned sakerna som låg i sängen på golvet och somnade innan jag hade hunnit lägga mig på kudden.
Vaknade imorse vid halv elva. Åt frukost. Sov mer. Åt middag. Jag var hungrig med hade ingen matlust och ingen ketchup så jag fick tvinga i mit maten. Fick en liten tårtbit också som gick ned mycket lättare. Nu har jag skrivit allt det här. Ska nog göra mina läxor och sen sova mer.
Skolan börjar halv nio den här veckan också. Puh. Imorgon har vi även eftermiddagslektion, dock först klockan halv fyra. Oj oj. Jag ska nog förska springa hem fortast av alla på lunchen och tvätta. Idag har tvättmaskinen varit igång hela dagen. Vi har ju bara en numer eftersom den andra är trasig. Det är lite lite på så många personer. Nu har i alla fall italienarna åkt hem. Åhh vad skönt.
München var supertoll. Men slitsamt. Vill nog åka dit igen och se mer av staden. Nu var vi bara ute och såg på annat. Staden är dock jättefin med gamla hus och kyrkor överallt. Det var skönt att komma hem till Lindau dock. MAX var paradiset och min säng alldeles gudomlig.
München, såhär var det:
Jag har aldrig svårt att vakna och att vakna pigg när jag vet att jag måste iväg och göra något. Eller när jag vill göra något. Så det var inte alls speciellt jobbigt när klockan ringde vid 6-tiden i fredags, det var bara att gilla läget och hoppa upp ur sängen. På väg till tåget gick jag och Dave dock och beklagade oss över den tidiga timmen och undrade vad tusan alla människor gjorde uppe redan. Jag hamnade med bara fransktalande personer på tåget (nästan alla som var med var i och för sig fransktalande) så jag lyssnade på musik hela vägen och lät dem hållas. Sov, sov, och sov lite till. Framme i München efter tre timmar gick vi till Wombat, vårt hostel. Det låg kanske 100 meter från Hauptbahnhof (centralstationen på svenska). Vi lämnade våra saker och tåg en spårvagn till "Deutsches Museum". Det är världens största teknik- och naturvetenskapsmuseum. Det var så mycket att se. Och vi var så många. Jag tappade bort resten. Eller gå gick jag medvetet åt andra hållet för de ville inte se det jag ville se. Men det var skönt. Jag fick gå i min egna takt, vilket betydde att jag satte igång min jetmotor och skyndade mig igenom museumet. Jag hann se det mesta. Inte ingående men ändå kolla vad som fanns. När det var en halvtimme kvar tills vi skulle åka tog jag mina sista krafter och skulle kolla in gruvan och gruvarbetet. Ner med mig själv i källaren. Två minuter senare "var det allt?". Nej, det var det inte. Det tog mig säkert 20 minuter att gå genom hela gruvan. Det gick uppför och nedför, det var mörka gångar hit och stora ljusa rum dit. Det var mycket folk, det var helt öde. Jag följde skyltarna mot utgången och hittade till slut ut, puh.
Efter museumet delade vi upp oss. Några åkte till Dachau (ett koncentrationsläger), vi andra åkte till Allianz Arena. Stor fotbollsarena som rymmer 69 000 åskådare. Hemma-arena för FC Bayern München och TSV 1860 München. Gilles var helt i extas. Vi andra imponerades av storleken och Fred undrade "får man ta på spelarna också på den guidade turen?". Vi gick alltså en guidad tur. Vi var högst upp (oh höööögt). Vi var i sponsor-loungen. Vi var i omklädningsrummet. Vi var i mixed-zone. Vi satt på läktaren nästan precis bredvid planen (en biljett där under gårdagens sista match för tyska mästare Bayern München hade jag inte tackat nej till). Vi såg det mesta faktiskt. Det var spännande. Vår guide kommenterade gång på gång att när 1860 spelar så byter de ut alla färger och sponsorer och allt, ett väldans jobb. Sen tog vi tunnelbanan tillbaka till vårt hostel.
Jag hade nya skor (förr i tiden gick sånt bra, nuförtiden får jag skavsår). Mina fötter var mörbultade och på rummet väntade ett till par nya skor så jag gick ned till ett apotek och köpte plåster, både vanliga och Compeed. Alla tjatar jämt om hur bra det är med Compeed. Det är inte min mening efter att ha testat. Tillbaka på vårt rum bytte vi om och sminkade på partyfacet och sen hade vi tid för lite dricka i baren (happy hour, en öl 1 euro). Jag och Diane hittade dock till hängmattorna och alla andra sköna saker som man kunde ligga och sova på så vi vilade lite. Jag lyssnade på min nya musik och var glad. Sen envisades alla med att påstå att jag hade sovit. Okej, jag kanske slumrade till lite. Det gick bra med mina nya skor och en massa plåster. Vi vandra genom staden till Hofbräuhaus där vi åt middag och drack öl. Det är en jättegammal ölstuga. Och ett gammalt bryggeri, men bryggeriet är nuförtiden placerat någon annanstans. Det var en väldigt festlig stämning där. Vi hamnade i ett rum med en massa olika folk. Bland annat asiater och ett gäng unga killar som drack öl efter öl. Servitören pratade dålig tyska men kunde franska och blev helt i extas när han hörde att jag kom från Sverige. Först sa han något på svenska, så jag trodde att han kunde svenska. Sen gick han över till engelska och berättade om hur någon han kände, en släkting eller så, hade bott i Sverige i ett halvår kanske. Jag förstod inte hela grejen, han var inte så bra på att berätta historier. Vi åt mat. bayersk mat, inte det godaste jag har ätit, men det var okej. Så drack vi öl. Sen gick vi en våning upp och tittade in i "festsalen". Där var det proppfullt med folk som skrålade och skålade och på en scen längst in satt fyra män (tror jag) och spelade musik från Bayern. Det såg väldigt roligt ut.
Vi stegade dock över gatan och satte oss på Hard Rock Café. Drack drinkar, vin och öl och skrattade och lyssnade på bra musik. Senare begav vi oss tillbaka till Wombat. Där dracks det lite mer i baren innan vi var några stycken som hoppade in i en taxi och åkte till discofabriken (det hette något med Ostfabrik och det fanns många discon samlade på samma plats, men jag har glömt bort namnet nu). Shptime, Nathan, Dave, Erika, Vanessa och jag dansade sen hela natten. Det spelades bra musik och vi hade så himla skoj. Vid fem-tiden tog vi en taxi tillbaka in mot city. Vi bad chauffören stanna på ett nattöppet Burger King nära centralstationen. Sen gick de flesta hem förutom jag och Shptime. Vi skulle stanna uppe hela natten tyckte vi eftersom vi bara skulle må sämre om vi sov två timmar. Vi satte oss ned och åt och först kom det tre trevliga killar som inte alls trodde att jag kom från Sverige. Den ena hade jobbat i Sverige. Vi satt där och jag försökte prata engelska. Det är skitsvårt vill jag lova. Inte för att jag inte kan prata engelska utan för att alla ord som jag vill säga kommer ut på tyska istället. Ibland kan jag inte ens komma på det svenska ordet. En av dem blev till slut sur för något. Jag har ingen aning om varför men han blev skitarg och otrevliga så hans kompisar tog med honom och så gick det. Då kom en ny kille och slängde sig i soffan i närheten. Han var också jättetrevlig. Vi berättade att vi var i München över helgen bara och att vi egentligen går på en språkskola i Lindau. "Va? Går du på en språkskola? Det tror jag inte på. Du pratar ju helt grym tyska. Okej, man hör att du har en accent men du pratar hur bra som helst". Vi satt och diskuterade livet ett tag. Om att man ska ha roligt tror jag. Sen skulle vi gå hemåt för klockan började bli 6. Vi kom ut och jag trodde att jag visste var jag var och åt vilket håll vi skulle. Shptime sa dock att vi skulle åt andra hållet. Vi frågade en trevlig kvinna som väntade på spårvagnen. Hon pekade åt det hållet som Shptime sagt. Det visade sig att det var det rätta hållet. Senare kom vi till den plats där jag trodde att vi var. Jag skyller på att jag inte hade några glasögon ("Helene, var är dina glasögon egentligen??". Jag lämnade dem hemma, det är roligare att dansa utan dem). Vi kom hem och hämtade lakan i receptionen. Sen fick jag sova i de andras rum för jag ville inte väcka dem i mitt rum. Klockan åtta gick vi upp efter 1 ½ timmes sömn. Jag var nog fortfarande full. Gick hem till mitt rum. De hade lämnat något i dörren under natten så att jag skulle komma in, så snälla dem är. Dock hade det kommit in en full kille som trodde att han bodde där så den hade ändå försvunnit. Åt frukost gjorde vi sen duschade jag och fick en glasbit i foten. Plåstrade om mina ännu mer sargade fötter. Packade väskorna och så var det nya äventyr som väntade.
Jag vet inte om det var alkoholen eller det att jag var trött men huvudet snurrade och kroppen skakade. Äsch, man lever bara en gång. Skitsamma. Jag kunde ju sova senare. Alla utom Diane och Fred (som åkte till ett konstmuseum, Pinakotek) åkte ut till Olympia-parken. Vi åkte upp i tornet. Fort gick det och högt var det. Utsikten var dock inte dålig. Jag såg på utsikten sen satte jag mig på en bänk. Jag hade fått en blåsa på tån och ville inte stå upp mer än nödvändigt eftersom jag var lite sliten. Sen gick vi ut och såg på utsikten utifrån. Det var härligt. Lite frisk luft och så såg man bättre utan glasrutorna. Vi åkte ned igen och började vandra mot BMW-museumet. Alla sprang runt och tyckte att bilarna var jättehäftiga och skitcoola. Det fotades hit och dit. (Några asiatiska turister la sig på golvet och fotade bildäcken med sina superkameror, öhh??). Jag är verkligen inte ett dugg intresserad av bilar, jag tyckte att alla såg likadana ut, vilket dem ju inte gjorde det vet jag också. Jag gick ett varv sen gick jag ut och la mig på gräset med Julianne och Jonathan.
Vi åkte tillbaka till stan och mina fötter strejkade. Först gick vi hela gatan åt ena hållet (det var en sjukt lång gata och det var fullt med folk överallt). Sen gick vi gatan åt andra hållet. Till slut enades vi om att äta på McDonalds. Vi köpte mat och satte oss sedan utanför på en stor blomkruka och åt oss mätta. Sen skulle vi shoppa. Jag och Nathan kom ifrån resten av gruppen när jag stannade och köpte flipflops (så att jag skulle kunna gå idag). Sen ville han köpa cd-skivor och jag ville gå till H&M. Vi bestämde att han skulle komma senare till det första H&M:et. Gud vad många det fanns, nästan fler än i Stockholm. På H&M träffade jag de andra. Fast de hade redan sett allt så jag gick och kollade själv. Plockade på mig lite kläder som jag trodde skulle passa och tänkte att jag kan ju åka till Friedrichshafen om det inte passar. Köpte kläderna och började vandra hemåt mot Wombat. Det tog sin lilla tid eftersom varje steg var ytterst plågsamt. Det var inte bara skavsåren och blåsan som gjorde ont utan fötterna var helt slut efter två dagars konstans vandrande. Jag kom tillbaka och la mig i en soffa i receptionen. Sen droppade resten in och vi hämtade våra väskor och gick mot tåget. På tåget var det bara sova som gällde. Vi satte alla på musik och somnade.
Hemma åt jag lite mat. Sen satt vi i köket ett tag innan jag tänkte att jag kunde lägga mig i en soffa innan tårtkalaset. Sofforna var dock upptagna men jag kom på att vi har ju fler i tv-rummet. Såg någon film med Jennifer Aniston. Men jag såg bara lite för sen var det tårtkalas. Det var nämligen 17 maj igår. Norges nationaldag. Thea hade bakat tårta. Jag somnade i soffan medan de andra pratade. Efter elva skingrades alla. Några gick och la sig, andra gick ut. Jag kom upp till mitt rum, sopade ned sakerna som låg i sängen på golvet och somnade innan jag hade hunnit lägga mig på kudden.
Vaknade imorse vid halv elva. Åt frukost. Sov mer. Åt middag. Jag var hungrig med hade ingen matlust och ingen ketchup så jag fick tvinga i mit maten. Fick en liten tårtbit också som gick ned mycket lättare. Nu har jag skrivit allt det här. Ska nog göra mina läxor och sen sova mer.
Skolan börjar halv nio den här veckan också. Puh. Imorgon har vi även eftermiddagslektion, dock först klockan halv fyra. Oj oj. Jag ska nog förska springa hem fortast av alla på lunchen och tvätta. Idag har tvättmaskinen varit igång hela dagen. Vi har ju bara en numer eftersom den andra är trasig. Det är lite lite på så många personer. Nu har i alla fall italienarna åkt hem. Åhh vad skönt.
München var supertoll. Men slitsamt. Vill nog åka dit igen och se mer av staden. Nu var vi bara ute och såg på annat. Staden är dock jättefin med gamla hus och kyrkor överallt. Det var skönt att komma hem till Lindau dock. MAX var paradiset och min säng alldeles gudomlig.
Kommentarer
Trackback
