helenesj

Det blev tokstressigt igår, trots att jag faktiskt aldrig la mig i sängen. Konstigt det där, men det går ju alltid att hitta fler saker att göra, komma på vad man verkligen måste packa med sig hem för att sedan inte hitta det, sånt strunt. Jag kom i alla fall iväg. Och efter en räd på ICA satte jag mig på bussen ut till flygplatsen. Där gick allt i ett rasande tempo. Jag älskar SAS incheckning. Speciellt på Kallax när det är nästintill folktomt. Jag åt en macka och sen var det dags att flyga. Duktig som jag är hade jag placerat mig på en plats där inte en enda människa satt i närheten, hur härligt som helst, speciellt när man flyger på kvällen och ljuset är lite svagare än vanligt. Allt var upplagt för att bli en bra flygning. Öronen klarade starten och jag kröp upp i bägge stolarna och lyssnade på bra musik. Det var svårt att koppla av dock med förkylningen som ständigt gör sig påmind. När det sen var dags för att landa var all lugn och ro som bortblåst. Jag hade så ont i örat, jag trodde att hela huvudet skulle explodera. Det var inte långt ifrån att jag började skrika och gråta och förbanna alla i hela flygplanet. Men sen hände något magiskt. Jag satt och tittade ut genom fönstret för att fokucera bort smärtan. Marken börjar närma sig, några hus, lite ljus, mycket mörker. Så svänger vi lite och helt plötsligt ser jag hela Stockholm utanför mitt fönster. Vi tog en sväng över riksdagen och Söder och sen tillbaka bort mot Arlanda. Det var så fint så att jag nästan glömde bort att jag hade ont. Åh vad fint det var med allt ljus och alla broar. Härligt. Nåväl. Väl nere på marken missade jag Express-tåget som skulle ta mig till centrala Stockholm så att jag hann med ett tidigare tåg med en minut eller något för att min väska aldrig kom. Jag hoppade på Flygbussen istället och kom fram till stan precis lagom till det att det senare tåget skulle gå. Jag älskar den korta lilla promenaden från Cityterminalen till Centralen. Där och då känner jag mig alltid så hemma. Hela perrongen var full av folk, jag som såg fram emot att åka pendeltåg lite halvt ensam. Det var dock mer folk på tåget klockan 22 en tisdagkväll än vad man ser på en hel dag i Luleå. Haha. Eftersom jag lyssnade på musik hela vägen hem så märkte jag först när jag gick av pendeltåget att jag var nästintill döv på mitt ena öra. Det var inte alls en härlig känsla. Men nu har jag sovit ut. Även om jag har ont i huvudet. Och örat mår bättre tror jag. Skönt det. Ikväll blir det smörgåstårta hos farmor. Mums.