helenesj

Är man lite instabil när man ser en fluga på utsidan av fönstret och säger åt den att sluta stirra på en?

Jag är kanske instabil eller labil eller knäpp men det gör ingenting för den här dagen har varit top tip. Först kom jag såklart på imorse att jag hade exakt 0,00 kr på mitt busskort så jag var tvungen att gå iväg och ta ut pengar innan jag kunde åka till stan. Sen väntade en tid hos frisören där L redan satt i en stol och efter det en trevlig lunch med henne och C på Mat och Prat. Efter det blev det spontanshopping eftersom det var en affär i stan som hade halva priset på precis allt. Jag köpte det mest rosa plagget jag någonsin har ägt (och jag har ägt en hel del rosa plagg). Nu är jag både snygg i håret och alldeles rosa och ute skiner solen (så länge man är inomhus och bara hör vinden som snart får huset att lyfta så ser det jättehärligt ut). Jag är glad.

Så fort något går bra så slår hjärnan volter och så tror man att allt alltid ska vara så bra. Att det liksom inte bara var en once in a lifetime-upplevelse utan att det kanske var något annat. Sen kan det gå en dag eller två och så inser man att livet inte levs uppe på molnen varje dag. Jag undrar om det är bra att ta fram de där härliga tankarna då eller om det bara är dumt? Jag gör det, för om jag kan vara glad i en minut eller en timme så är jag gärna det. Jag kastar inte bort tankar som får glädjen att bubbla inom mig, även om jag vet att det bara är på låtsas. Jag tror att låtsas-glädje är bättre än ingen glädje. Och vid busshållplatsen imorse insåg jag att tankar kan byta fokus, helt plötsligt är man på väg åt ett annat håll och man trivs med det. Även om jag nyss när jag såg på tv tänkte att det skulle vara himla härligt med gamla mönster ibland. Efter sommaren är jag lite nyfiken på hösten. Av fler än en anledning numer.