helenesj

Jag fick en uppenbarelse idag. Det är två veckor kvar till tentorna. Den ena kursen har jag faktiskt struntat i rätt och slätt. Jag tar den på känn och det känns bra. Jag har gått på föreläsningar, blivit vän med lagboken igen och insett att miljörätt är ganska intressant ändå. Den andra kursen, den som är svår och viktig, har jag satsat allt på. Men nu när det börjar dra ihop sig och tentan blir en realitet så känns det som om jag inte har gjort någonting alls på hela läsperioden.

Mitt i all självömkan och idioti pratade jag dock med vännen Lisa på msn idag. Hon berättade att hon hade varit uppe på institutionen förra veckan för att skriva upp sig på ännu ett seminarium (ett som jag hoppar över eftersom jag varit ledig ett tag, vilket bara spär på den där känslan av att inte ha uträttat något bra under hela kursen). När hon hade varit där hade hon träffat en av våra lärare. En av lärarna som håller i de "viktigaste" seminarierna på kursen. Läraren hade sagt att våra PM hade varit helt fantastisk bra och att vi var de enda som hade insett vikten av att faktiskt lägga ned lite tid på att skriva dessa, att det skulle hjälpa oss på tentan (antar jag att hon kan ha menat). Nu har hon kanske inte uttryckt sig precis såhär och eftersom jag inte var där så vet jag inte alls hur det kan ha låtit men man blir faktiskt glad när man får beröm. Det blir man. Man känner sig lite bättre än vad man gjorde innan.

För att fortsätta på den linjen så diskuterade vi i fredags DfB-provet som vi skrev i somras (eller N. skrev det i vintras). Att jag och Finansmannen (som tydligen heter Advokat och Avokado i efternamn) var de enda som klarade provet i somras är ingen nyhet. Att stackars Gilles missade med en procent är inte heller någon nyhet. Det är däremot en nyhet att Nathan klarade det. Allt detta spelar egentligen ingen roll. Det var ganska givet att resten som skrev provet skulle misslyckas. Men jag trodde (välgrundat eftersom han var i bästa gruppen) att Finansmannen hade skrivit bättre än mig (och jag fick ändå näst bästa betyg). När vi diskutade detta i fredags visade sig dock att han precis hade klarat det. Jag var alltså överlägset bäst av alla de bästa (av oss som skrev just det provet). Jag blev så glad. Jag blev så stolt. Att jag kunde vara så duktig. Det hade jag inte vågat tro. Kvällen höll på att sluta i tumult dock när Gilles retade mig för att jag hela tiden använde fel artiklar framför orden. Jag kontrade med att jag i alla fall hade klarat DfB. Det var inte snällt, det vet jag, men det fick han ta.

Apropå tyskan så gick det knackigt med den i början under min vecka i Schweiz och jag vet inte hur många gånger jag var tvungen att fråga Dianes mamma vad hon hade sagt för något (hon pratade visserligen en lätt form av schweizer-tyska). Men när veckan led mot sitt slut var jag tillbaka på samma briljanta nivå som när jag lämnade Tyskland i somras. Det bara flöt på utan problem och jag pratade sådär bra så att jag kunde börja slarva lite med flit. Härlig känsla.

Idag har jag pluggat och städat. Väldigt oeffektivt. Jag har sett på fyra olika tv-serier också som jag missade när jag var borta. Det är inte så farligt som det låter. Det är bara det att söndagar egentligen är en helig tv-dag och då har man tid att följa fåniga serier.

Imorgon blir det lunchdejt, kanske en fikadejt och till slut middagsdejt. Planen att åka hem till norr på onsdag verkar gå i kras så nu lutar det åt torsdag istället. Då blir det nog morgonflyget så att jag hinner till skolan och plugga också.