helenesj

Tålamod är ingen egenskap för mig. Om det finns kurser för hur man bättrar på sitt tålamod så borde jag gå en sådan.

Jag hittade en gammal kortlek i en låda idag. Det är en Viking Line kortlek. Inte den senaste designen men inte heller den äldsta. Jag fylldes av nostalgi när jag såg den där kortleken. Så satte jag mig i min säng och la en patiens. Jag hade nämligen redan sett OS-invigningen minst tre gånger, läst min bok i timmar och inte hittat något spännande att se på på tv. När jag väl satt där funderade jag över all den där nostalgin i mitt huvud.

Ända sedan jag kan minnas har jag spenderat en väldans massa tid på Åland varje år. Det har varit sportlov och påsklov och inte minst de oändliga sommarloven man hade som barn. Ibland var det sol, ibland regn. Vissa dagar badades det så mycket att huden var skrynklig hela tiden. Det var lekar i skogen, nya kojor varje år, nya klätterträd, burken på gräsmattan och en massa annat. Vi var ganska många barn på den tiden. Innan alla växte upp. När det regnade spelade vi tv-spel eller så såg vi på Bumbibjörnarna och ibland byggde vi korthus.

Det är nu jag inser att mitt tålamod är en bristvara. Jag byggde inte några höga korthus. Och när allt rasade hela tiden så tröttnade jag. I alla fall som jag kan minnas. Jag minns några höga korthus också, men det var inte mina. Jag kanske var med på ett hörn, men inte mer än som supporter.

Så. Idag satte jag mig helt enkelt på golvet och började bygga korthus. Det gick bättre än väntat i början och jag fick storhetsvansinne. Kanske hade jag ändå både lärt mig bygga korthus och ha tålamod sedan tiden som barn. Till slut fick jag dock ge mig. Då började ilskan bubbla i kroppen och rastlösheten kröp sig på.