helenesj

Face your fears. Brukar man säga. Uh. Det är ju skönt att göra det. Efteråt. Men innan är det verkligen en riktig utmaning. Hujedamej. Men övning ger färdighet sägs det också.

Nu ska jag försöka få i mig lite frukost. Har varit uppe och tvättat sen 07. Men självklart ville inte tvättmaskinen vara på min sida idag. Det var en dålig start på dagen när jag verkligen hade behövt en såndär självklar morgon med strålande sol och ett fläckfritt humör.

Ska bara vänta ut tiden nu. Snart vet jag i alla fall om jag behöver en ny plan eller inte.

Jag tycker hela den här askmoln-flygkris-katastrofen är rätt underhållande. Jag förstår att det kanske är jobbigt för de som drabbas. Men jag sitter fast i en snöstorm. Så jag har det också jobbigt. Roligast är folk som åker taxi genom Europa för tiotusentals kronor. Kan man verkligen ha precis just SÅ bråttom hem? Det kanske man såklart kan. Men om jag skulle vara tvungen att åka taxi genom hela Europa skulle jag tycka att det var lite roligt. Jobbigt kanske. Men jag gillar äventyr som man inte riktigt är beredd på. Annars kan man ju köpa en bil som någon hade gjort. Fast det kanske bara fungerar i Sverige såklart. Nåväl. Roligt från min åskådarplats i alla fall.

Nu blir det dock blodigt allvar: om mindre än en timme börjar match nummer 2 i finalserien!

Jag är inte på något vis omedveten om att jag bor i Norrbotten. Och jag känner väl till termen "aprilväder". Men lite less blir jag ändå när det snöar ute. Faktiskt. Det kan man väl få bli? När det är vår på så många andra platser.

Igår hade jag klarat av en hel dags göromål redan innan klockan nio på morgonen. Resten av dagen kunde jag därför göra så lite som möjligt vilket inkluderade tid i solen, några utskrifter, massa tid till ingenting och en tre timmar lång föreläsning. Hemma kunde jag ägna mig åt att läsa min bok som nästan bara blir bättre nu när den håller på att ta slut. Vilket är tråkigt. Jag skulle vilja ha en fortsättning.

Inför den här dagen hade jag således stora planer. Jag skulle vara lika effektiv. Men så blev det inte, kort sagt. Och nu är klockan halv ett. Kanske dags att sätta igång. Kanske. Det är bara det att det är 26.5 grader härinne så jag blir slö. Trött i huvudet. Ingen frisk luft. Nu har jag öppnat allt jag kan. Hoppas det kan bli lite kallare. Så att jag kan börja någongång...

Från halv nio till halv fem har jag hållit på och fixa och trixa. Det dök upp lite sistaminutengrejer som jag var tvungen att ta tag i och så ville inte skrivarna samarbeta och så glömde jag saker och hej och hå. Men nu har jag skickat iväg min anmälan. Nu känns det som om jag kommer glömma bort den ett tag. Det borde jag få göra. En dag eller så. Var tvungen att ta en powernap när jag kom hem. Och nu dricker jag en STOR kopp te. Solen skiner ute. Jag vet att Lisa som kom upp idag hatar att det är massvis med snö ute. Men jag kan bara se solen just nu. Jag glädjer mig över den. Imorse när jag gick upp vid sjutiden och drog upp rullgardinerna så var det nämligen som att gå från fortfarande sovande till jättepigg på en sekund. Solen. Den gör sånt med en! (Förresten fick jag en biobiljett idag för att jag gjorde någon undersökning. Så allt har ju inte gått dåligt).

Det är meningen att jag ska sluta plugga nu. Vi får se lite hur det går med det. Hittade precis massvis med intressanta kurser som jag vill läsa. Man kan väl inte lära sig för mycket? Nåväl. Nu har jag sökt några i alla fall, så att jag slipper vara arbetslös i höst om det skulle vara så. Nu har jag en A-plan, en B-plan och en C-plan. Gut.

Jag tycker inte om att prata i telefon. Inte med folk jag inte känner i alla fall. Jag vet att det är en fobi jag måste ta mig ur om jag ska klara mig i den här världen. Det bästa är dock att man numer kan maila nästan precis överallt. Och bland det bästa som finns med det är folk som svarar snabbt på sina mail. En sån vill jag bli.

Fredag eftermiddag. Klockan är kvart i fyra. Mer eller mindre i panik skickar jag iväg ett mail till en skola för att få en gammal kursplan. Jag hade hoppats att jag skulle få svar innan måndag eftersom jag tänker skicka iväg mina papper då. Men jag hade inga större förhoppningar. Folk har väl gått hem vid den tiden tänker jag. Men inte den fantastiska människa på HGO som svarade fem minuter senare och skickade med både kursplanen och andra dokument.

Sånt gillar jag. Jag gillar även det faktum att solen skiner och att jag faktiskt är klar med min ansökan. Jag tänker att nu har jag gjort vad jag kan. Nu är det upp till andra att bestämma min framtid. Jag ska hur som helst korra texten och sådär. Och fixa fram ett foto och kopiera alla betyg etc. Men imorgon slänger jag det i närmsta brevlåda alltihopa och sen är det bara att vänta och se. Om inte annat har jag faktiskt skickat in mina papper till Posten också. En sommar till där kan väl verkligen inte skada? Eller jo, just det, det kan det.

Eftersom jag vaknade av en mardröm imorse tyckte jag att jag behövde somna om och drömma en bra dröm innan jag vaknade på riktigt, annars skulle ju hela dagen vara förstörd redan innan den började. Det var ju trots allt lördag också. Så jag somnade om. När jag väl vaknade och visste vad jag hade att ta tag i idag var jag inte motiverad nog att gå upp. Inte förrän magen skrek efter mat. Och sen flöt dagen bara på. När telefonen ringde och hon som jobbat sen tidig morgon tyckte jag var lat som inte satt igång än insåg jag att klockan var halv tre redan. Men då hade jag redan planerat att jag skulle spendera lite tid på hemmaträning innan jag satte igång. Och sen var jag ju tvungen att duscha och att äta vad som närmast kan kallas lunch. Till slut stängde jag av musiken, satte mig vid datorn och började skriva. Men det kändes som om det gick FÖR bra så jag var tvungen att ta en paus. Nu har jag fått ihop en halv sida och inser att klockan börjar närma sig fem. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det känns i alla fall bra att jag har kommit igång. Och trots att jag skriver på engelska och en ansökan som liksom är lite viktig så är jag glad över att få skriva något. Min hjärna börjar nog bli uttråkad av alla dessa lediga veckor. Det här är i alla fall receptet på hur man får tiden att gå en grå lördag i april. Nu är det bara att fortsätta. Någon gång ska jag nog hitta något gott att äta och inte göra något mer idag. Om det sker om en timme eller fem, det vet man liksom inte med mig.

Det skedde nästan ett mirakel imorse. Jag var på plats i biblioteket kvart över åtta. Utan hjälp från Lisa som i normala fall måste komma förbi här varje morgon så att jag inte sover vidare och kommer till skolan först vid lunch. Fick otroligt mycket gjort i alla fall. Skrev min text (jag tror att den kan ha blivit bra, men det tror jag ju alltid) och uträttade flera ärenden i stan. Produktiv dag så det räckte tyckte jag och spenderade resten av dagen i sängen. Lamt.

Det får nog bli vårens theme-song. Första raden är fantastisk. Man kan liksom riktigt känna hur solen går upp över taken på någon liten gata i stan som man virrat runt på i ett nattlångt glädjerus. Med den där känslan att man är oövervinnlig och håller på att spricka av lyckokänslor som inte går att placera någonstans alls utan bara finns där. Samtidigt som framtiden inte känns lika farlig om man tar emot den med öppna armar och ett delat mått allvar, förväntan och lite barnslighet. Precis vad jag behöver medan snön smälter undan och livet här uppe packas ned i några kartonger och flyttas till den där platsen i hjärnan där man bara minns bra saker.

Vissa saker är helt enkelt bara svåra att ta tag i. Men tiden börjar bli knapp så jag måste verkligen. Det är liksom de där första orden, de första meningarna som är svårast. Sen flyter det oftast på. Såg att jag gjort fel på min sista uppgift i skrivkursen också. Jag läste bara lärarens mail och antog att jag kunde skriva vad jag ville men i uppgifterna vi faktiskt fått står angivet vad man ska skriva om. Nåväl. Hon har inte anmärkt på det så det kan ju inte ha gjort någon större skada.

Man kunde kanske tycka också att jag skulle köpa lite mat. Men varför göra idag vad man kan skjuta upp till imorgon?

Sitter och rättar till en text som jag skrivit till kursen "lär dig skriva med flyt". Texten är på tyska och det är av yttersta vikt att allt blir rätt, allt ifrån stavning till Stor bokstav till grammatik. Allt räknas och ingenting glöms bort. Läser lärarens kommentarer. Vissa fel är rena slarvfelen, för jag vet att det ska stå absolviert och inte absoilvert. Det blir helt enkelt så ibland när man skriver. Fel. Men så ser jag en massa grammatiska termer och blir helt blockerad. Det svartnar för ögonen och jag får nästintill panik. För jag har egentligen inte riktigt någon aning vad jag ska ändra när det bara står "Konjunktion II". Så jag surfar runt lite, lugnar ned mig och återgår. Det går inte bättre då.

Men någon gång måste man ta tag i det som är svårt. Felen måste rättas till och uppgiften skickas in. Det är bara att gräva ned sig i de grammatiska termerna och låtsas komma på rätt lösning. Kanske träffar jag rätt. Kanske inte. Men vad gör det om hundra år?

Det är april nu. Och Skärtorsdag. Aprilväder också passande nog.